Tillbaka till förstasidan | Butiksguiden | Kontakt

TV & video

Långfilmer
Kortfilmer
TV-serier
VHS-filmer
DVD-filmer
Blu-rayfilmer


Serier

Svenska tidningar
Artister och kreatörer
Rosas "Joakims Liv"


Nytt & noterat

Nytt från Disney
Noterat


Länkar

Svenska
Globala
Butiksguiden


Interaktivt

Testa dig själv
Rösta om TV-serierna


Övrigt

Almanackor
Litteratur om Disney


Sök
Annons

Noterat

Oktober 2000

Så har då Disneys senaste försök att återuppliva sina stora tecknade stjärnor börjat visas i svensk tv. Det är "Musses verkstad" ("Mouseworks" i original) jag syftar på. Jag kan lika bra säga det på en gång; jag är inte imponerad. Långt därifrån. Musses verkstad är Disney på amfetamin, med ett tempo uppjagat till en hittills oöverträffad nivå. Det följer i och för sig den moderna utvecklingen av animerad film, där den övergripande idén tycks vara att "om vi bara kan visa allt i högsta fart, så märker tittarna inte att handlingen saknar både logik och intresse".

Vad jag ser när jag tittar på Musses verkstad är ett patetiskt försök att kopiera de klassiska kortfilmerna från 1940- och 50-talen. Huvudproblemet som jag ser det är – som vanligt när det gäller det moderna Disney – att man försöker strömlinjeforma produktionen för att möta minsta möjliga motstånd. Resultatet för Musses verkstad har blivit en serie som mer för tankarna till Warner Bros. Animaniacs än till de tidigare filmerna med Kalle och Musse. I de klassiska kortfilmerna med Pluto, för att ta ett exempel, agerar Pluto oftast som en relativt trovärdig hund. I konfrontationer med bulldoggen Buster (Butch) använder sig Pluto av de naturliga företeelser som finns för en hund – cementrör, hål i plank och liknande. I kortfilm modell 1999 går Pluto ut ur bild för att återvända med en stor, skrämmande maskin som uppenbarligen av någon konstruerats med enda syfte att skrämma Buster. Något som är fullt på sin plats i Animaniacs, där den tecknade världen är uttalat en fantasivärld och där logiken kan sättas ur spel när som helst det befinns roligt. Men Pluto har aldrig tidigare levt i en sådan värld.

Finns det då inget positivt med Musses verkstad? Jodå, vissa inslag är faktiskt bra. Det gäller framförallt de animerade avsnitten till klassisk musik. "Långbenarnas dans" föll mig i smaken. Här finns ett mer naturligt tempo (eftersom det dikteras av musiken) och påhittiga händelseförlopp när man ska tajma de olika musikinstrumenten. Tyvärr utgör de här kortfilmsdelarna bara en minoritet av Musses verkstad.

Allt som allt är det bara att beklaga att Disney aldrig lyckas ge sina stora stjärnor de program de förtjänar. Först DuckTales, sedan den katastrofala QuackPack och nu Musses verkstad. Kanske vore det bäst för figurerna om Disney överlät dem till serievärlden helt och fullt, istället för att som nu med jämna mellanrum misshandla dem på tv-rutan. Visserligen är användandet av dem i tv-serierna ett uttalat försök att hålla deras popularitet på topp (och därmed deras marknadsvärde), men det dåliga utnyttjandet av figurerna innebär snarast raka motsatsen. Genom de moderna tv-serierna slår man i spillror de mödosamt uppbyggda karaktärer som under decennier har utvecklats av mästerliga manusförfattare, animatörer och serietecknare. Inte precis det Disney behöver, varken i sin roll som underhållare av hög kvalitet eller som affärsdrivande verksamhet.

av Johan Rhen

Copyright © 2000 Johan Rhen

Annat noterat
Nya Treasures på R1 och R2 (apr. 2004)

Walt Disney - Mannen, företaget, legenden (dec. 2001)

Musses verkstad (okt. 2000)

Ett urklipp från DN (jan. 2000)

Disneyhjältars familjeliv (okt. 1999)

Disneys svenska webbsatsning (maj 1999)


HTML-dokumentet © 2009 Tonakai Studio/Disneyania Tillbaka till förstasidan